Första kapitlet

Några dagar efter grannens begravning kom mäklaren och satte upp en skylt om att huset var till salu. Samma dag körde en bil upp på grannens uppfart. Ur klev tre asiatiska män klädda i svarta kostymer. Efter dem steg en man i röd kaftan långsamt ur bilen, en av männen hjälpte den gamle och fungerade sedan som stöd. De fyra männen gick sakta runt huset mot den östra delen av trädgården. De diskuterade lågmält och såg sig omkring. Sonja lämnade sitt köksfönster och gick in i vardagsrummet som har fönster mot grannens trädgård.

Sonja spanade för att se vad männen hade för sig. De gick och tittade i rabatterna och verkade leta efter något. Två av de kostymklädda diskuterade nu ivrigt och med yviga gester, den tredje pratade försiktigt med mannen i röd kaftan som gick långsamt och med sökande blick. Till slut verkar de finna vad de söker för de böjer sig ner och gräver upp en liten planta ur rabatten. Sonja tycker sig se att det är ur den bortersta rabatten de har tagit plantan. En liten oansenlig planta. Sonja upplever detta plötsligt som ett intrång, de stjäl ju från hennes granne! Hon sträcker på sig och går ut i trädgården med bestämda steg. Framkommen till buxbomshäcken harklar hon sig och säger med myndig röst:
– Vilka är ni och vad gör ni Stures trädgård?
Männen rycker till.
– Vi var vänner till Sture och vi vill gärna ha ett minne av honom nu när han gått bort, säger den ene mannen.
Sonja tycker att det är lite konstigt, några asiatiska vänner till Sture har hon aldrig sett tidigare. De enda som någon gång hälsade på Sture var en gammal dam som Sonja antog var hans mamma och några äldre herrar, inga asiater. Och förstås, en ung kvinna, men det var länge sedan hon hade sett kvinnan nu. Men vem var hon att avgöra vilka som var Stures vänner? Så bekanta var hon och Sture inte så att hon kunde avgöra det.
– Huset är till salu, det tillhör inte Sture längre, sa Sonja.
– Ja vi vet, vi ber så hemskt mycket om ursäkt för att vi gör så här. Men vi har funnit vårt minne nu och ska inte störa längre, sa mannen i röd kaftan.
Männen gick tillbaka till bilen och körde iväg. Sonja noterade registreringsnumret i sitt anteckningsblock hon alltid hade vid köksbordet.
Följande dag pratade Sonja med sin dotter om vad händelsen med de asiatiska männen kunde betyda. Sonja kände ett obehag inför att främmande personer går runt och gräver upp andra människors växter. Tänk om de kom tillbaka.
– Sluta oroa dig mamma, sa Monica. Det är säkert som de säger, de kände Sture och ville ha ett minne. Du kan ju inte ha koll på alla Stures kontakter.
– Lätt för dig att säga, du har inga främmande män som snokar runt knuten. Tänk om de kommer och gräver i mina rabatter också?
– Men mamma, varför skulle de göra det?
– Jag och Sture bytte plantor med varandra ganska ofta. Han hade många kinesiska läkeörter som verkade trivas bättre i mina rabatter. De kanske vill åt dem också? Jag kanske borde ringa polisen.
– Gör det om det känns bättre men jag tror nog polisen prioriterar annat än någon som gräver i andras rabatter.
– Jovisst, men i alla fall. Men, ja ja, jag ska vänta lite och se vad som händer. De kommer nog inte tillbaka.

Tre dagar senare ringde det på Sonjas dörr. På trappen stod fyra asiatiska män, tre i mörka kostymer och en i röd kaftan.

Detta är första utkastet på min berättelse Kinaresan, skriven under en skrivarkurs.

2 thoughts on “Första kapitlet

Kommentera gärna!