Jag och sociala medier

är en kluven historia. Missförstå mig rätt, jag älskar webb och sociala medier och vad de medför i samhället i stort. Att vi små medborgare faktiskt kan göra vår röst hörd och rucka på makten ibland. Tillsammans blir vi starka och den gemenskap jag ser i sociala medier är vacker. För att inte tala om alla de relationer som skapas och underhålls som inte skulle existera annars. Och jag njuter av alla bra grävjobb som görs, när saker avslöjas och när företag och maktpersoner tvingas börja bete sig schysst, det går inte att tysta ner saker längre. Inte i vår del av världen i alla fall. Och alla solskenshistorier som sprids som gör att jag tror på mänskligheten trots allt. Det är en härlig och spännande tid. Och sen finns det ju så mycket kul och tänkvärt där ute, en till synes oändlig källa till underhållning, kunskap och gemenskap.

Men så kommer det till mig själv, jag vill ju vara en del av allt det där. Och jag inser att ska man få måste man ge. Det är där det skiter sig. Vem skulle vilja veta vad jag tycker? Varför skulle någon tycka det var intressant? Jante har mig i sitt grepp. Jag finns på Facebook, Google+, Pinterest, Twitter, och många fler. Men på många av dem är jag ganska tyst, en sån där som bara lyssnar, tar utan att ge. Det sitter en liten skeptiker i mig som inte gillar att alla vet allt om vad jag tycker och gör. Som inte vill publicera bilder på min familj, som inte vill tala om var jag är hela tiden, som vill ha mitt lilla liv ifred. För att det är så bra och jag vill fortsätta att ha det så.

Det är då jag upptäcker tankevurpan. Om det nu är så ointressant det jag skriver så kommer ju ingen att bry sig. Och då behöver jag inte oroa mig över att alla vet vad jag tycker, var jag är, hur mitt liv ser ut, för ingen läser om det … Hmm, dela eller inte dela, det är frågan.

Samtidigt är jag alldeles för nyfiken. På vad som sker i samhället, på nya prylar, på nya appar, på det som händer när folk upptäcker att de inte är ensamma. Att vi knyter kontakter rätt genom jordklotet och inser att vi alla lever i samma värld. Vad kan inte det leda till! Det är ju så oerhört kul och intressant att hänga med på den här resan.

Så här står jag nu och vaggar från fot till fot och vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

2 thoughts on “Jag och sociala medier

Kommentera gärna!