För en tid sedan for vi till Västmanland och platsen där skogsbranden rasade 2014. Det var med lite kluvna känslor jag reste dit, tänkte på katastrofturism och om det verkligen var så bra att gå där och glo på eländet. Men samtidigt visste jag att det numera har bildats ett naturreservat av en del av området och det gjorde att det ändå kändes ok att åka dit. Och väl där insåg jag att det var en mycket intressant plats och att jag vill återkomma för att följa hur livet återvänder, hur naturen återhämtar sig och faktiskt i vissa avseenden gynnas av branden. På väg in i naturreservatet åkte vi förbi några hus och gårdar, de såg helt ok ut men jag tänkte på hur det måste ha känts för de som bor där, då när branden rasade runt knuten. När vi gick inne på området och såg alla brända träd, hur de hade brunnit så grenarna krullat sig och de svartbrända förkolnade stammarna stod kvar, så fick jag en glimt av det inferno det måste ha varit där under branden.
Länsstyrelsen har gjort ett fint jobb med informationsskyltar och platser att parkera bilen. Vi åkte bara halvvägs in i området då vi sen var tvungna att fara hem. Men det känns som om vi vill komma tillbaka snart och åka igenom hela området. Det är spännande att det nu ska bildas en ny flora i området, dels av frön som legat och väntat i många år på en brand, dels av frön som följer med fåglarna och deras spillning. Vilka sorter det blir beror på var fåglarna har varit och ätit. Och det känns som en tröst att vad som än händer så hittar naturen och livet tillbaka igen.
Dagen vi var där var disig men en kort stund kunde solen tränga igenom.
