På senare tid har jag börjat släppa taget om skärpan i bilderna. Omfamna oskärpan. Vilket enligt vissa betyder misslyckade bilder. Men jag tycker att bilder kan bli mer intressanta om de är lite mer måleriska, inte så exakta. Jag medger att überskarpa bilder har sin charm de med. Jag söker ofta teknisk perfektion, men det är skönt att släppa taget också.
Så på den senaste utflykten med Hallstaviks fotoklubb jobbade jag med att motstå frestelsen att fånga perfekt skarpa bilder. Jag hade medvetet lämnat stativet hemma för att inte falla för den perfekta skärpan.
Vi for ut till Grisslehamn och Engströmsviken där vi möttes av ett fantastiskt kvällsljus och magnifika vågor. Det dånade om havet så det var svårt att hålla coronaavstånd vid samtal.
Jag testade panorering och hade en slutartid på ca 1/10 s och försökte följa med i vågornas rörelse. Inte helt enkelt men med lite övning så gick det bättre. Det blir en fin mjuk känsla i vattnet som jag gillar.
Men det är klart, jag tog några skarpa bilder också, tur det finns bildstabilisering 😀
