Sedan 2015 har jag varje år besökt Landsort, eller Öja som ön egentligen heter, tillsammans med ett gäng likasinnade fototokiga. Vi åker dit en helg i november i hopp om starka vindar och maffiga vågor. Men kanske mest för att det magiska ljuset vid soluppgång och nedgång sker vid rimliga tider. Solen går upp vid 8-snåret och ner vid 15-tiden. Perfekt då man både slipper gå upp i ottan och kan äta middag i lugn och ro på kvällen.
Vilka bilder som går att fotografera beror av fukten på klipporna
I år belönades vi dessutom med torra klippor. Landsorts klippor är både branta och väldigt kuperade. När det är halt på klipporna är det inte alltid jag vågar mig ner till vattnet eftersom det både är risk för att halka och för att jag inte tar mig upp igen. Det var jag med om en gång då jag inte hittade vägen upp efter en fotografering vid solnedgången. Klipporna var torra och det var lätt att ta sig ner, flera gånger med hjälp av att åka på rumpan. Värre blev det när jag skulle upp, jag hittade inte en klättringsbar väg, där jag tagit mig ner var det alldeles för högt att ta sig upp. Och det började mörkna mer och mer och jag började bli kall i den kyliga vinden. Paniken var nära. Antagligen var det adrenalinet som gjorde att jag fick extra kraft att klara några svåra klättringssteg och kunde hitta tillbaka. Sedan dess klättrar jag inte på den sidan av ön 🙂
På östra sidan av ön är det mer lättklättrat och gångbart och i år även torrt så det var riktigt kul. Vi håller till på den södra änden av ön, vid fyren Landsort. Där ligger även vandrarhemmet där vi hyr en stuga.
När jag säger klättra här så menar jag mest att krypa, hasa och kliva över stora sprickor i berget. Det är väldigt kuperat och ibland ser jag en fotoplats jag vill till några meter bort men det är helt omöjligt att ta sig dit med mindre än att klättra tillbaka femtio meter och ta sig genom ett taggigt nyponsnår, runda sprickan och ner igen. Man får kämpa för bilderna!
Kalla kriget känns närvarande
På Landsort finns även många rester av försvarets anläggning. Bunkrar, fort och spännande miljöer. Det mesta har försvaret fyllt igen och man ser bara kanter och betongplattor i dagen. Men det finns bunkrar man kan gå in i och det finns även visningar för besökare där man får gå ner i berget. Men dessa visningar sker på sommaren under turistsäsongen, allt är stängt när vi är där. Det är miljöer som kittlar fantasin. Jag har en skräckblandad förtjusning för lite otäcka miljöer och berättelser. Dock är jag en fegis men på Landsort känner jag mig trygg av någon konstig anledning. Här kan jag närma mig mystiska dörrar, besöka bunkrar och gå ensam i mörkret bland halvöppna dörrar där jag misstänker att en mörk trappa leder ner i berget. Ön är också fylld av konst som kan dyka upp lite här och där vilket gör att man i mörka vrår kan möta ett ansikte på en byst, en oformlig figur eller ljud av något vindspel. Jag förvånar mig själv med att gå ensam omkring i skymning och mörker bland allt detta med endast en känsla av mys och spänning.
Landsort är fullt av bilder
Trots att jag varit på Landsort varje år sedan 2015 hittar jag hela tiden nya motiv, nya bildvinklar och inspiration. Vädret varierar och skapar nya bilder av samma objekt. Och miljön är underbar att vara i. Känslan när man kliver ombord på passbåten till Landsort och man vet att man har hela helgen framför sig är obeskrivligt skön. Det finns ett lugn på ön som gör att man hinner reflektera över det man ser och det man vill fånga på bild. Och man vet aldrig vad som väntar, hur vädret ska bli. Man får ta det man får och det blir alltid bra.
